All This Time
Some People They Call Me Crazy
Bisous
Halvt död efter helgen hos Ping. Och Matilda den tösen är borta. I freaking La France. Med kändisar - Ty tösen tillhör tydligen barngänget till kändiseliten.
Vaknade 9 idag för att gymma med Julia. Insåg att sextioplusare har bättre kondis än en själv. Hah. Sprungit runt på stan och fixat biljetter till förhandsvisningen av Remember Me med Edward Cullen som ska ses tillsammans med tjejorna! Så jäkla kul. Let the sportlov begin!
I Can´t Close My Eyes And Make It Go Away
Fataetoile
Frustration. Mänsklighet. Ilska. Strid. Känner inte igen mig själv längre. Det som finns inombords. Som kan komma upp till ytan. Som skrämmer mig. Kanske är det bara stress. Förvirring. Men ändå verkligt. För det återkommer. Känslorna. Tankarna. Inte alltid. Utan när man minst anar det. Slukar den en. Varför det inte händer hela tiden vet jag inte. Antar att vissa har kunnat hålla mig kvar, fast, se till att mina fötter varit nere på jorden. Borde ta mig i kragen. Slå bort allt. Men faktumet kvarstår. Och sanningen skrämmer mig.
Att man inte längre än spegeln behöver komma för att se ondskan i vitögat.
Do You Know Where Your Heart Is
Funderar på att byta tangentbordet mot pennan. Börja skriva. Blotta min själ. Min ondska. För ingen annan än mig själv.
Well Bless My Soul
Where´s Arnie?
Why Can't You See This Boat Is Sinking
 |
ISP. Kluven. Frustrerad. Förvirrad. Hata. Känns som att jag hela tiden återkommer till dilemmat. Oavsett vad jag gör. Oavsett Var. När. Hur. Vem. Förnuft eller känsla. Hjärna eller hjärta. Det man vill, eller det man borde. Rädslan. Rädslan att välja. Rädslan för att ångesten ska komma, när man minst anar det, under nattens ängsliga timmar. Under ensamheten. Vem sade att livet var enkelt? Det är det inte. Det är en stor röra. En labyrint. Känns som om man är fast. Fast. Och målet är att hitta ut. Finna svaret. Men när man gör det, är spelet slut.
Och ni behöver inte fatta. Jag fattar inte. Ingen fattar. Mig. Jag är en konstig figur. Hah. Åh, jag vill bara ha vår!
And You Can See My Heart Beating
![When one door closes... by [ Bret ] Esque.](http://farm4.static.flickr.com/3342/3275600806_fbcbe8a220.jpg)
Flickr
Trodde något skulle saknas. Trodde något skulle kännas. Istället har det blivit som en annan verklighet, något begravt i det förflutna. Inga känslor finns kvar, inget som berör, känns. Bara suddiga, svaga minnen. Minnen av oss. Alla. Tillsammans. Glädjen. Smärtan. Skratten. Lyckan. Och jag vill inte tillbaka. Kan inte. Då var sanningen lögnen. Förvrängd. Aldrig såg man helheten. Aldrig ville man se helheten. Nu är allt förändrat.
Och dörren är stängd.
I Like It In The City Where Two Worlds Collide
Intraweb
Om jag fick välja så är det här jag och mina vänner befinner oss om några månader... Hoppas. Hoppas.
As The Feeling Inside Keeps Building
Jag är lat. Lat. Samhällskunskapsprov imorrn. Inte bra. ISP in på fredag. Och jag fattar knappt vad man ska göra. Inte bra. Naturkunskapsprov. Life just keeps getting better! Märk ironin. Märk stressen. Jag är kaputt. Jag är mosad. En mosad banan. Länge leve banana split!
I Don´t Wanna Fall Another Moment Into Your Gravity
Flickr
Att vår fantasi ska ställa till det så för oss, höja våra förväntningar, göra livet till en stor besvikelse. Vill inte ha den där bilden, vill inte ha en falska verklighet. En dröm. Åh, jag vill bara leva.
Nej. Neeej. The Vampire Diaries blev spiken i kistan för min del alltså. Ska man inte börja tro på riktig kärlek efter sådana serier? Inte för mig i alla fall. Jag blir bara... tom. Förtvivlad. I think I just hit rock bottom.
And It Goes On Forever And Ever
![It will be forever this way by FotoRita [Allstar maniac].](http://farm1.static.flickr.com/158/436354721_f8b0ee6373.jpg)
Like The Stars Hold The Moon
Bild: Betterphoto
Tiden. Går så fort. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig här. Vara såhär. Känns som om jag kan andas ut. Vara mig själv. På riktigt. Och det har jag er att tacka för. Mina vänner. Som förgyller min dag. Gör det värt att gå upp på morgonen. Och just nu räcker det. Mer än väl. För ett tag trodde jag behövde dig för att vara lycklig. Dig för att njuta av livet. Trots att jag inte vem du är, om du ens finns. Helt ovarsamt om konsekvenserna har jag slängt mig själv därute, ute i kylan, förtvivlan och hoppet, fallit handlöst, utan hämningar. Och det gav resultat. Kanske inte det jag en gång hoppats på men det gör det inte sämre. Ibland måste sanningen ge en ett hårt slag i ansiktet innan man kan inse den. För att lära sig läxan. Och... läxan är lärd.
Snart är det Alla hjärtans dag. Usch fy, hemska minnen. Men nej. För jag har så oerhört mycket att vara tacksam över iår. Och det är inte för dig. Utan för mina vänner.
I´d Rather Stay Awake When I´m Asleep
Flickr
Aktivitetsdag. Har vandrat runt stan. Letat efter koordinater till ledtrådar i kylan. Den bitande fasansfulla kylan. Att livet ska vara fyllt av ledtrådar. Dessa kryptiska, frusterande ting. Klättrat upp på ett högt berg. På toppen fanns en staty. En staty som vi var tvugna att utforska. Noggrant. Fick kolla upp i aset på hästen. En.. annorlunda syn. Åkte sedan ner på självaste baken. Dagens höjdpunkt. Bokstavligt talat. Det hela avslutades med att vi besökte gay-cafét i Gamla Stan. Inga kommentarer. Trångt var det iaf.
To Bad That Love Is Blind
Flickr
Ibland finner jag mig själv sitta och tänka tillbaks på gamla minnen. Gamla sår. Och jag skrattar. Skrattar. Åt mina uppoffranden. Åt min godtrogenhet. Din egoism. Att jag inte kunde se vad som fanns rakt framför näsan på mig. Att jag var tvungen att genomgå så mycket, så länge, för att jag hoppades. Hoppades på någonting som jag inte ens visste var, som jag visste inte fanns. Men då, just då, kändes smärtan tryggare än tomheten. Smärtan har ett slut, en början. Tomheten ... Tomheten är bara tom.
